Ethos har inom retoriken alltid haft en stark aristotelisk prägel, ett arv sprunget ur hur talares karaktär framhölls i rättegångar i antikens Grekland. Eftersom retorikens uttryck och användningsområden har utvecklats enormt sedan dess, inte minst inom den politiska retoriken, finns en risk att vi idag begränsas av den uppfattning av ethos beståndsdelar som lever kvar efter Aristoteles. Genom att enbart se till vad som kan ses som god moral, sunt förnuft och välvilja hos talaren kan vi missa viktiga kontextuella faktorer som talaren kan använda sig av i sitt ethosbyggande, speciellt inom politisk retorik: exempelvis det ämbete som personen besitter, de regler och normer som omger situationen eller partiets värderingar och traditioner. Alla dessa är faktorer som en politiker ofta använder sig av för att inge förtroende för sig själv som politiker idag, vilka en aristotelisk ethosanalys inte ger utrymme för. I denna uppsats prövas, med den teoretiska inspirationen från Kenneth Burkes ?terministic screens?, sociologen Max Webers tre legitimitetstyper på begreppet ethos, vilka sedan appliceras på den socialdemokratiska retoriken, i hopp om att kunna bidra till utvecklingen av ethosbegreppet.